Nyfiken på Roth

Här kommer en bekännelse: Jag har aldrig läst något av Philip Roth. Jag äger tre böcker av Roth, jag har varit på väg att läsa honom flera gånger, jag har blivit rekommenderad att läsa ett flertal av hans romaner - men! - det har aldrig blivit av.

Idag läser jag om Roths senaste bok i SvD och åter funderar jag på om jag inte skulle ta läsa något av honom. men vad? Vad ska jag börja med?

Nathan Zuckerman, läser jag i SvD:s recension, uppträder i just denna bok för nionde gången. Ska man läsa alla om Zuckerman? I en följd? 

Roth-frågor söker sina svar medan jag fortsätter sluka en annan amerikan. Magknipet är nu konstant i mitt konsumerande av Oates formidabla Blonde. 

Ont i magen

Har hunnit ungefär till mitten av den fantastiska BLONDE och får bara mer och mer ont i magen under läsningen. Anna-Karin sa på salongen i tisdags apropå det att hon sedan hon läste Blonde för flera år sedan, får ont i magen varje gång hon ser en bild på Marilyn Monroe.

Quel dramatik när salongen sågs igår

Skott en ven praktiskt taget runt våra huvuden när vi sågs i salongen igår, som vanligt på restaurang Järnet i Gamla Stan. Tusentals poliser vällde in på krogen och piketbussarna stod som spön i backen. Det var nära att David blev misstänkt när han skulle åka hem på sin moped ...!

Förutom att befinna oss mitt i händelsernas centrum hann vi med att diskutera Reglerna också. Samt bestämma ny bok och ny träff. Och till och med bestämma bok till gången efter det!

Mer om det senare.

Wnd Up Women som bild

Eller se en större variant här

Fin eller hur?

Några självande timmar kvar till salongsmöte

... OCH JAG HITTAR UNDER TIDEN DEN NYÖPPNADE SAJTEN boktipset vi en artikel på resume.. Oj sorry. Råkade trycka ner Caps lock.

Jag anmälde mig på stubben och började lägga upp en bokhylla. Jämför mig med Klas Eklunds bokhylla, i mångt och mycket har vi samma smak visar det sig. Och snart har systemet lärt sig vad jag gillar, för när jag betygsätter så sker det någon slags bedömning som gör att det kan känna igen vad jag gillar och inte.

Vad sägs om Atwood?

Många som gillar Joyce Carol Oates tycker också om Margareth Atwood har jag förstått, inte minst efter att följt ett Oates-inlägg med efterföljande disussion/kommenterande på den alltid så utmärkta bloggen Bokhora. Så. vänner i salongen, vad sägs om lite Atwood till nästa gång? Jag skulle precis påstå att jag aldrig läst en enda bok av Atwood, men efter en snabb googling inser jag att jag har läst en, Alias Grace. Och den minns jag att jag tyckte mycket om!

Påven Johanna utläst

Jag gav ju en kort delrapport innan påsk och lovade att återkomma när den var utläst. Nu är det ett tag sedan, men löften är till för att hållas.

Till att börja med var jag mycket nöjd med Donna Woolfolk Cross roman, som jag fått låna av en kollega. Jag gillade den ganska uppstudsiga Johanna, som tog varje tillfälle i akt att lära sig nya saker - som att läsa och skriva i en tid då det ansågs att kvinnor inte skulle kunna annat än att sköta ett hem. Boken är välskriven och dessutom ganska rolig, även om det också finns passager av brutalitet som tunga.

Drygt halvvägs tyckte jag dock att berättelsen började tappa i fart och fokus. Jag tyckte att vissa delar av Johannas liv fick för mycket utrymme, medan andra passerade för snabbt. När hon äntligen kom till Rom hade jag velat följa hennes resa till påvetronen mer djupgående, men där tyckte jag att författaren hastade fram.

Upplösningen blev också för väntad och för enkel på något sätt. Jag hade velat haft mer. Ett mer komplicerat slut kanske. Men visst är det spännande att tänka att det naturligtvis måste ha funnits kvinnor som levt som män för att få tillgång till en värld annars endast förbehållet männen. Hur såg deras liv ut? Och tänk om det faktiskt till och med har funnits en kvinnlig påve.

Snart dags för salong igen

På tisdag är dags igen för ett möte i den litterära salongen. Den här gången har vi läst Reglerna av Sara Mannheimer. Jag köpte boken på Debutbar på Kulturhuset för ett år sedan och läste den under hösten. Den är mycket speciell på många sätt och jag har ju redan lagt ut texten om den i flera inlägg här på bloggen, men ska kanske hitta något nytt att tillföra när vi nu ska diskutera den allihopa! Det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra tycker.

Under tiden funderar jag på vad jag ska bidra med för läsönskning till nästa tillfälle. Redan förra gången nämnde jag Historikern av Elizabeth Kostova, en bok jag har i min ägo sedan några år tillbaka, men ännu ej läst. Jag läser gärna er Murakami, för trots att vi är sådana Murakami-lovers i salongen har vi hittills inom formerna för vår bokcirkel enbart läst Kafka på Stranden. Sedan har vi i sanningens namn diskuterat en hel del Murakami i alla fall.

Klassiker har vi vi också pratat om att vi vill läsa och diskutera. Jag skulle gärna läsa om alla härliga Jane Austen, inte minst Emma som är min Austen-favorit. Här har jag återigen blivit nedröstad. Vi har pratat om de stora ryssarna, dock utan att kunna enas. Jag håller på Tjechov, någon annan på Dostojevskij och någon tredje på Gogol (se bild på Gogol!)

Kanske jag tar och plockar fram en av alla "böcker-du-måste-läsa-innan-du-dör"-listor och så kan vi börja bocka av.

AdLibris bästa kund

Med stor sannolikhet är jag den person som ser till att AdLibris gör så bra resultat. Igår kom ett pr-mejl från dem till alla som är med i "Världslitteraturklubben". Jag är tydligen med där. Och köpte genast I min fars hus av Assia Djebar. Se där. Ett litet klick var allt som behövdes.

Slukar Blonde

Ni som läst den (vilket är typ alla utom jag) vet vad jag talar om. Måste säga, så här halvvägs in i Blonde att jag är helt förtrollad. Av Joyces berättarteknik, av huvudpersonen, av övriga personteckningar, av själva berättelsen. Har bara hunnit hälften och är så glad att jag har lika mycket kvar!

Jag ser mycket fram emot när jag och Anna-Karin ska lyssna till Joyce Carol Oates på Kulturhuset i sommar!

Lässugen!

Jag antar att ett av syftena med en tidskrift som Vi läser är att få folk att bli lässugna och jag måste säga att de lyckas. Efter att ha läst större delen av tidskriften på tåget hem igår hade jag samlat på mig ett par spännande boktips och var rejält lässugen. Artikeln av Peter Fröberg Idling om Åsa Lindeborgs minnen av sin pappa och hur dessa påverkats av hennes succebok var oerhört intressant liksom reportaget om Shakespeare and Company (måste åka till Paris för att besöka denna fantastiska litterära plats). Kändisförfattarnas hyllningar till sina hundar var dock inte fullt lika inspirerande.

Sammanfattningsvis måste jag ge tidskriften med beröm godkänt. Har lite kvar att läsa i detta nummer och kommer sedan att se fram emot nästa.

Easter Parade

Efter Revolutionary Road ville jag läsa något mer av Richard Yates och då stod Easter Parade så lämpligt i bokhyllan. Easter Parade är berättelsen om systrarna Emily och Sarahs liv. De båda systrarna växer upp med sin excentriska och smått alkoholiserade mamma Pookie. Sarah är den söta syster som gifter sig tidigt och blir hemmafru på landet. Emily blir en yrkesarbetande kvinna som försöker hitta lyckan i sina olika förhållanden.
Det finns små detaljer i Easter Parade som påminner om Revolutionary Road t.ex. torra stekar och kvinnliga fastighetsmäklare. I Revolutinary Road finns förortens tristess och i Easter Parade får Sarah som lever på landet, se sitt liv glida genom hennes fingrar. Hon förfaller kroppsligt och mentalt och kan inte ta sig ur sitt destruktiva förhållande. Emily å sin sida flyttar mellan olika adresser i sitt liv. Hon verkar trivas bäst i staden där hon har jobb och träffar olika män men till sist kommer ensamheten och omfamnar henne totalt.
När det i Revoultionary Road fanns en strimma hopp i frustrationen och de plågsamma grälen så gräver Easter Parade långsamt ner sig mot det totala förfallet. De sista sidorna i Easter Parade är bland de mest plågsamma jag har läst. Man vill bara skrika "Nej, säg inte så, gör det inte, förstör inte allt!" men det går inte att hindra Emily.
Så vill du ha en riktigt bra men rätt plågsam läsning i påsk så ta dig an Easter Parade!

Ny tidning

Tyvärr kan jag inte ta åt mig mycket av äran för denna blogg eftersom jag aldrig verkar få tid att skriva några inlägg. Jag har ändå läst flera fantastiska böcker den här våren som jag verkligen borde skriva om som Åsne Seierstads bok Ängeln i Groznyj eller den mycket omtalade Ann Heberleins bok Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. Nu senast läste jag också en riktigt bra deckare Håkan Nessers En helt annan historia. Det är hans andra bok om kommissarie Gunnar Barbarotti. Även den förra Människa utan hund slår det mesta i deckarväg enligt min mening. Ett litet tips till alla som liksom jag och Catrin med jämna mellanrum drabbas av ett sug efter en deckare.

Det jag dock kände att jag var tvungen att uppmärksamma nu var min upptäckt att tidsskriften Vi nu ynglat av sig och skapat tidskriften Vi läser. Jag har surfat runt lite på hemsidan och det låter mycket lovande. Måste omedelbart ge mig ut och köpa det första nummret. Lovar att återkomma med en recension.

Delrapport på Påven Johanna

Det började bra och jag satt djupt försjunken i Påven Johanna på väg till och från jobbet. Men drygt halvvägs tycker jag nog att den tappat fart och att det inte händer så mycket. Eller åtminstone har jag tappat farten. Johannas historia intresserar mig inte lika mycket längre. Jag har i alla fall bestämt mig för att läsa ut den, så jag återkommer med en mer omfattande rapport.

Sommaren med Smilla och Den hemliga historien

Sommaren 1994 var en kanonsommar. Inte bara var hela sommaren rekordvarm, det var också en sommar då jag läste många rekordbra böcker som kom att betyda mycket för mig. Jag laddade upp inför sommarens långledighet med Donna Tartts Den hemliga historien, Peter Kihlgårds Strandmannen och Peter Hoegs Fröken Smillas känsla för snö. Jag hade inte hört mycket om någon av dem innan jag läste dem, det enda som jag hade förhandsinfo om var att Donna Tartt sades vara bästis med Bret Easton Elllis. Det ansåg jag vara en så god referens som någon. 

Först ut i min sommarläsning var Fröken Smilla. Oj vad jag tyckte om den. Det störde mig en aning bara att den var så otroligt populär redan. Jag hade velat ha den för mig själv. En sak retade jag upp mig gruvligt på. På flera ställen i boken skriver Hoeg om Smillas ringa längd och någonstans fälls omdömet att hon "är på gränsen till dvärg". Nå - hur kort är då fröken Smilla? Hon innehar den aktingsvärda längden 160 centimeter och i min värld klassas det som normallängd. Identifikationen med fröken Smilla var i det närmaste total, trots att vi egentligen bara hade längden gemensam.

Efter Smilla var det Strandmannens tur. Jag hade köpt den redan i februari samma år (bokrean om jag inte minns fel) och inte förmått mig att öppna den. Men nu var det dags. Och jag blev som uppslukad. Läste. Läste om många delar. Smakade på orden. De smakade salt. 

Inte bara för att berättelsen till stora delar utspelar sig på stränder, själv låg jag på en i Grekland och njöt. Strandmannen är en sådan bok som jag återkommer till med jämna mellanrum. Jag bara måste ha mig en dos då och då. Berättelsen är ur huvudpersonens, själva strandmannens, perspektiv. Å man bara måste tycka om honom, denna fantastiska missförstådda man, som livet varit så grym mot ... Eller - är hans otur hans eget fel? Vad är det egentligen som har hänt på de olika platser där han har levt och verkat, kan man undra och undrar. Han har blivit så lurad, så dragen vid näsan, varit ett offer för märkliga omständigheter. Eller är det så att han inte bara har älskat, utan även bedragit, övergivit, skändat? Är det han säger över huvud taget sant? Är han en hjälte eller en simpel förlorare? Oavsett vilket är han och hans berättelse hursomhelst fascinerande.

Slutligen den fantastiska Den hemliga historien som kom ut redan 1991 men som jag alltså köpte - också på bokrean tror jag- just 1994. Årtalet 1994 har jag i alla fall skrivit in på försättsbladet i den otroligt fula lågprisutgåva som utgör mitt exemplar av den. Jag tror att jag banne mig sträckläste från första till sista sidan. Och när jag än hör Crash Test Dummies (någon som minns dem?) hamnar jag direkt i Vermont, eftersom jag hade köpt deras skiva samtidigt med boken och lyssnade ivrigt. Jag var helt förtrollad. Jag ville vara där, vara med, vara i berättelsen tillsammans med Richard, Julian och de andra. Stor sorg när jag läste ut den. Läste om den för några år sedan. Den höll för omläsning, det gjorde den,  men den stora magin var tyvärr borta. Och jag måste erkänna att The litte friend står oläst (av mig, dock ej av maken) i bokhyllan.

Ängelns lek påbörjad

men jag hann bara några sidor innan jag somnade. Det är dock alldeles för tidigt att avgöra om det berodde på den litterära kvaliteten eller enbart trötthet. Jag lutar åt det senare.

Jag tyckte ju väldigt mycket om Vindens skugga. Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Läslusten tillbaka

Det var bara en tillfällig svacka. Nu är det lika roligt att läsa igen. Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross är den bok som just nu får följa med mig på tunnelbanan. Mitt bland alla stressade morgon- och eftermiddagsresenärer sitter jag försjunken i en helt annan tid, då det ansågs som något onaturligt med en kvinna som ville studera. Jag gillar den egensinniga och stolta Johanna (även om hon ibland känns lite väl rättrådig och käck) som sätter sig upp mot överheten (må det vara hennes far eller läraren) för att till varje pris kunna förkovra sig i den tidens skrifter och lära sig mer.