Jag har gjort i ordning en ny läshörna som bara bara bara är till mig. Och allt som finns här har mycket stort affektionsvärde för mig vilket gör det extra härligt. Fåtöljen köpte jag när jag väntade mitt andra barn och kände mycket starkt en dag att "jag måste ha en fåtölj att amma i". Och plötsligt en dag när jag gick förbi lumphandlaren på samma gata där jag bor så stod den där - den här fina gröna sammetsfåtöljen.
Jag gav 500 kronor för den, putade ut extra med min stora mage och sa "du bär väl hem den åt mig?". Den lille farbrorn (å han är värd ett eget inlägg vid tillfälle, för han är så ... så ... speciell med sin lilla smala kropp, ständigt kedjerökande och oftare gömd bakom sin disk i den lilla överfulla lumpbutiken) kunde inget annat göra än att sätta upp sin skylt med "Strax tillbaka", ta fåtöljen på pirran och rulla nerför backen hem till mig.
Han baxade in den i porten, upp till hissen och sa "sådärja frun" och gjorde min av att gå, när jag sa att "du måste ta upp den i lägenheten åt mig, jag vill använda den på en gång". Jag kan vara mycket övertalande när jag sätter den sidan till. Han försökte få in den hissen som är en Graham Brothers från 1923. Det gick inte. Han försökte få grepp om den för att lyfta den. Det gick inte. Jag sa att "Du måste ta upp den åt mig" men även jag insåg att en liten kedjerökande lumphandlare på cirka 160 centimeter och MAX 50 kilo aldrig nånsin skulle gå iland med den uppgiften. Dessutom började jag bli allvarligt oroad över hans hälsotillstånd, för han andades mycket ansträngt efter lyftförsöken. Min man fick bära upp den alla fem trapporna istället när han kom hem.
Det lilla bordet som står bredvid är verkligen inget speciellt för vem som helst men för mig är det, eftersom det tillhörde min gammelmormor Hildur som betydde enormt mycket för mig under min uppväxt. Hon fanns med mig till jag blev nästan 30 år och uppmuntrade mig i vad jag än företog mig. Jag tänker på henne dagligen och det är inte sällan jag pratar med henne och frågar om råd.
Pläden i stolen tillhörde min farmor, också en person som haft stort inflytande på mig, inte mins vad det gäller mitt litteraturintresse. Vi pratade alltid om böcker som vi läst eller ville läsa, gav varandra boktips och hade livliga diskussioner. Inte alls samma litteratursmak. Men en bok som vi båda tyckte mycket om när den kom var Marie Hermanssons
Musselstranden. Och vi var både ense om att
Kristin Lavransdotter var en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Det kan jag nog hålla med om än idag.
Den fina Carl Malmsten-lampan som står bakom fåtöljen köpte jag en regnig dag tillsammans med David, också medlem i denna förnäma salong. Vi hade varit på lunch när det började regna häftigt och vi sprang in på Stadsmissionens butik i Gamla Stan med syfte att köpa ett paraply. Det blev både paraply och lampa för mig.
KUDDEN fick jag i present av min man, på den tiden han inte var min man utan vi bara dejtade.
Sedan en tid tillbaka har vi flyttat ut vår stora bokhylla i hallen och det är den man skymtar i bakgrunden.
Det blev lite biblioteksfeeling, inte sant? Nu sitter jag i min läshörna så ofta jag bara kan.
Och när jag inte läser i Gösta Berlings saga funderar jag på vad jag ska läsa härnäst.
Läser med bestörtning i morgontidningarna att Helena Henschen är död. Bara 70 år. Och mitt i arbetet av en ny roman. 
