fredag 12 oktober 2012

David reflekterar över Torka aldrig tårar ...

Det här inlägget är skrivet av salongsmedlemmen David (som tappat sina inloggningsuppgifter till bloggen):

Torka aldrig tårar utan handskar är omhuldad av lyrisk kritik. Det är boken värd. Ingen tvekan om det vill jag mena. Jonas Gardell vet hur en berättelse ska berättas. Det är helt enkelt briljant och lysande att lyckas att förmedla en så dramatisk och ohygglig skildring, som utöver sin gräslighet inte är fiktion utan verklighet, på ett så djupt mänskligt och kärleksfullt sätt.


Jag vill gärna sjunga med i hyllningskören, och kan inte annat än att sätta boken i handen på närmsta förbipasserande. Berättelsen bör läsas och bör tas del av. Som en del av allmänbildningen.

Emellertid har jag trots min lyriskhet några ”aber”.

Gardell är en berättare av Hollywoodkaraktär. Han bekräftar klichéer utan att generas. Han målar de onda med grova penseldrag, färgen består av beck. De goda är just goda. Änglar ställs mot demoner.

Landsortsskildring hand i hand med den strikt religiösa beskrivningen. Något slitet och något tröttsamt – kanske. Två miljöer som folk nog redan från början har ganska förutfattade meningar om. Inskränktheten i bruksort ska liksom gnuggas in, och den religiösa indoktrineringen ska med tydlighet inskärpas hos läsaren.

Jag känner hur Gardell vill ta mig i hand, peka och visa – här, här här! Titta, lukta, smaka.
 – ”Visst, visst, jag förstår Jonas” hör jag mig själv säga.

Låt mig ta ett exempel. Den vita älgen får närmast ett religiöst porträtt. Rasmus identifikation med denna älg behöver knappast beskrivas, men ändå tillägnas Rasmus igenkännande med älgen en hel sida. Alla förstår vi.

När då Gardell konstfullt och alldeles förträfflig låter oss sitta med i julfirandet, där vi liksom kan höra pendylens tickande, där modershjärtat illustreras så kraftfullt att hjärtslagen praktiskt taget får bladet att bukta ut och in. Gripande, fantastiskt!

Då dyker älgen upp i trädgården! När ondskan, personifierad i yrkeseleven och bruksortspersonligheten Erik, samtidigt flyger ut och skrämmer iväg denna symbol blir det väl ändå lite för mycket Hollywood. Ok vi hajar nu!

Vad finns mer att säga?

Mitt i illustrationen och berättandet kilas det in lite folkbildning. Passar kanske inte min smak helt och hållet. Men mina salongsvänner tyckte inte att detta stilistiska grepp fördärvade storyn. Så jag får knorra med gemener.

Men, som sagt – briljant Jonas. Du har återigen lyckats. Kanske bättre än någonsin!

onsdag 10 oktober 2012

pirr i magen inför morgondagen

Klockan 13.00 torsdag den 11 oktober öppnas de här
Nu är det spännande ... det är ju den tiden på året när nobelpristagaren i litteratur ska utses och det ska ske som i morgon, torsdag den 11 oktober.

Återigen lyckas vi i den litterära salongen Wind Up Women pricka in dagen när Horace, nej, jag menar Peter - hursomhelst den ständige sekreteraren och Akademien - tillkännager vem som ska få Nobelpriset i litteratur och därmed automatiskt bestämmer vilken författare som WOW läser gemensamt till nästa tillfälle, vilket brukar bli årets sista. Faktum är att det är mer än slump än ett medvetet val, fast det borde jag kanske inte avslöja ...

Men morgondagen är aktuell i lite eftersläpningssynpunkt  också. Och av ett helt annat skäl. Vi har ju läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och så plötsligt dök den upp som tv-serie som i måndags! Jag hade verkligen ingen aning, men tittade förstås. Liksom boken tyckte jag att tv-dramat var oerhört gripande. Ska inte gå in på det nu, eftersom vi ska diskutera boken i morgon i salongen och jag antar att det flesta andra salongsmedlemmarna precis som jag satt klistrade framför tv:n i måndags.

Sätt klockan nu, så ni inte missar tillkännagivandet!

tisdag 9 oktober 2012

Sorry Majgull, den här gången fick du inte till det.


Har precis läst ut Moderspassion, en bok jag köpte när den kom ut, men som så många andra har den blivit liggande på nattduksbordet. Men så började jag läsa i helgen. Välskrivet som alltid av Majgull Axelsson, men så besviken jag blev! 

Historien kretsar kring Minna, som ärvt sin mosters vägkrog. Förutom Minna finns några andra berättarröster, det är den avdankade skådespelerskan Marguerite, den ordkarge Tyrone och servitrisen Annette som jobbar hos Minna. Berättelsen rör sig fram och tillbaka från Minnas barndom och uppväxt, till ett nu där hon ligger medvetslös på Arvika sjukhus och vad som förorsakat det.

Vissa delar är riktigt bra och gripande, men det är så mycket som är totalt osannolikt och rentav konstigt. Och nu tänker jag inte på de suggestiva drömlika delarna där den så kallade kopparängeln figurerar, utan bara på vad och hur de olika personerna gör och tänker. Det som jag finner nästan mest osannolikt är att Minna ger en bild på Dean Martin till sin dotter och säger att det är ett foto på hennes pappa. Varför inte välja ett foto på någon totalt okänd istället? Att hon fabricerar lögnen är i sig inget konstigt, men att välja en världskändis? Och självklart spricker lögnbubblan, men ge oss läsare lite cred här. Vi klarar av mer intrikata och komplicerade skeenden.

Jag stör mig på hur Sofia blev till. Minna är A-student och pluggar på Handels i Stockholm, men känner sig så ensam att hon drar omkring i tunnelbanan på kvällarna. En kväll får hon syn på en man som hon följer efter och sätter sig mittemot på tunnelbanan och utan ett ord till varandra går de av tillsammans två stationer senare och går hem till honom. Samma sak upprepas en tid senare och Minna blir med barn.

Mot detta protesterar jag å det vildaste. Även om Minna är trasig inombords, ständigt söker efter sin pappas bekräftelse och har blivit utnyttjad i barndomen – hur kommer det sig att hon helt plötsligt följer med en person, nej tvingar sig på en främmande person, i just tunnelbanan? Varför går hon inte på studentpuben om hon känner sig ensam? Hänger med kompisar och fikar? Går ut på krogen?

Nästa protest handlar om beskrivningarna om Minna, hennes mamma och mormor och dotter som horor. ”Det går i arv” sägs det vid något tillfälle. Jaha. Men var de verkligen prostituerade? Jag uppfattar det inte så. Det kan hända att de stämplades som prostituerade, men det verkar de facto inte ha varit på det viset. Kanske en petitess, men det stör mig.

Porträttet av Sofia, Minnas dotter, är skickligt tecknat om avsikten är att få henne att verka vidrig. Det jag får veta om Sofia gör henne riktigt svår att tycka om, men å andra sidan är bilden flyktig. Och återigen en i mitt tycke osannolik historia. Jag undrar verkligen över utvecklingen ambitiös betygsprimadonna – lurad dotter – utmanande dans en kväll på mammas krog – doktorns älskarinna. Har inte alls svårt att förstå att näthat och utfrysning i skolan kan leda till självmord, men jag undrar över den avgörande punkten, KLIVET, från att ena dagen sitta och sura på sitt rum, till att nästa gå ner i mammas krog och dansa utmanande för ett gäng fulla karlar?

Mina olika exempel på saker som stör min läsning kanske är småpotatis, men den här romanen kryllar av den sortens småpotatisar, vilka skymmer en historia som hade kunnat bli både spännande och tankeväckande. Det är för många märkliga tillfälligheter och jag hade kunnat köpa dem om personerna varit mer trovärdiga. Men nu tror jag inte på något och blir bara irriterad. Och djupt och grymt besviken, inte minst eftersom jag av Majgull Axelsson fått flera riktigt stora läsupplevelser.

Lina Erkelius som skrev recension i GD menar att varken personer eller skammen/skulden som är genomgående tema gestaltas. Andra som recenserat är till exempel SvD, Expressen och DN.

torsdag 4 oktober 2012

Lyssnar ikapp ... och hyllar Lundströms bokradio


Vill bara berätta att jag nu lyssnat ikapp och har hört alla Lundströms bokradio. Phew.

Och så passar jag på att säga att jag tycker det är ett RIKTIGT BRA program. Favorit hittills: Program 2, diskussion med Carl Michael Edenborg och Jenny Jägerfeld om erotisk litteratur. I samma program var det också en intervju med Jeanette Winterson som är en favorit hos mig. Hennes debut, Det finns annan frukt än apelsiner, kom ut för 27 år sedan (!!!) och det var nog 27 år sedan jag läste den, men det finns scener ur den boken som jag fortfarande tänker på.  Måste definitivt läsa hennes senaste med den fantastiska titeln Varför vara lycklig när du kan vara normal? 

Blev dock inte alls sugen på 50 shades trots trevlig intervju med författarinnan. Vad som övertygade mig att inte, var omdömet från Jenny Jägerfeld. För jag var nog lite nyfiken innan. Tänkte att "jag kan ju läsa den på engelska för att öva språket" och som också föreslogs som anledning i programmet. "jag måste ha koll på vad hajpen kring den handlar om". Men jag tror att jag avstår helt enkelt och fortsätter med Axelssons Moderspassion istället som jag läser just nu.

Förresten måste jag framhålla en intervju till som jag banne mig ska spara och lyssna på igen -- och det är den med Linn Ullman ur det senaste programmet. Hon sa så många kloka saker. Dessutom tänker jag förstås hänga med i Bokcirkeln och läsa Den store Gatsby parallellt med P1-panelen under Marie Lundströms kompetenta ledning. 

måndag 1 oktober 2012

OMG - Den store Gatsby i Bokcirkeln i P1!

Omslaget från förstautgåvan 1925
Tack vare bloggen Kafka på jobbet och inlägget om Lundströms bokradio och Den store Gatsby lär jag mig att Bokcirkeln nu inkorporerats i ovan nämnda program och att höstens bok blir just Den store Gatsby. STORT TACK för upplysningen!

Jag har inte hunnit med att lyssna på fler program av Lundströms bokradio än det allra första, men nu får jag lyssna ikapp hör jag. Jag som tidigare vågat kalla mig för den mest hängivne lyssnaren till Bokcirkeln i P1 - har inte bara hört alla program, jag sparar dessutom på favoritomgångar och läser inte sällan boken som väljs parallellt med panelen. Nu får jag ju skämmas som missat denna viktiga upplysning.

För övrigt var det Sunset Park av Paul Auster som fick följa med till Rivieran. och som av en händelse spelar just Den Store Gatsby en inte alls oviktig roll för den berättelsen. Mycket bra bok (och nu refererar jag till Sunset Park) som det kanske kommer ett blogginlägg om någon gång framöver.

Bokmässan

Kommer ni ihåg förra året, då jag läste jag om Bokmässan och önskade att jag var där? Och att nästa år, det vill säga i år, så skulle jag vara det. Men länge verkade det som att det inte skulle bli någon bokmässa i år heller och jag var lite ledsen över det. Sedan föll det sig så att jag råkade vara hos en av mina bästa vänner, tillika bibliotekarie, i Borås i helgen. Och banne mig - Bokmässa blev det! Jag kom, inte helt oväntat, hem igen med en betydligt tyngre resväska än när jag åkte, för nu innehöll den böcker till både mig, maken och barnet.

Förutom att titta på böcker, känna på böcker, bläddra i böcker och handla böcker hann jag också med att lyssna på en del författare. Det mesta helt oplanerat för att jag råkade gå förbi just som de var på scenen; Josefin Sundström, Jan Guillou och Karolina Ramqvist till exempel. Och Ebba Witt Brattström som samtalade med Helena von Zweigberk. Under lunchen satt jag med programmet och såg att Jonas Gardell skulle prata klockan 16, så det planerade jag in.

Nu blev det inte mer än en dag för oss på mässan, men vilken dag det var. Mest rörd blev jag när Gardell pratade, roligast var det att se så många barn med böcker och trevligast var det att stå och samtala med Helén Enqvist i Sekwas monter. Jag tror att jag måste göra om det här nästa år. Kanske med resten av Wind up Women!